Sovjetunionen: Kollektivjordbruken och kampen mot kulakerna.
1927 sålde kollektivjordbruken 0,57 miljon ton vete och kulakerna 2,13 miljoner ton!
Den som kontrollerade vetemarknaden kontrollerade Sovjetunionens framtid.

Vid revolutionen 1917 hade den största delen av det ryska folket fått leva i slaveri eller livegenskap sedan urminnes tider. Så sent som 1775 skärpte Katarina II livegenskapen i Ryssland och godsherrarna fick återigen rätt att sälja "sina" bönder som slavar. Landet var styckat i stora lantgods ägd av adeln i ett feudalistiskt system. En enda adelsfamilj kunde äga områden otrolig stora landområden där allt tillhörde adelsfamiljen. Allt, inklusive människorna! En enda familj kunde äga hundratusentals människor. Dessa människor, fattiga småbönder, lantarbetare, drängar eller tjänare, användes inte bara som oavlönad arbetskraft. De använde adeln också vid ekonomiskt behov vid byteshandeln i utbytte mot kor eller grisar eller nya lantegendomar som adelsfamiljen ville lägga beslag på. Givetvis var adelns slavar eller livegna tvingade att leva under villkor ovärdiga människor. Hårt arbete, spöstraff, dödsstraff, extrem fattigdom, fullständig analfabetism, religiöst förtryck och vidskepelse så var deras villkor. Revolutionen 1917 gjorde delvis slut på detta tillstånd. Delvis därför att det tar tid att ta 100 miljoner människor från feudalismens mörkaste mörkret till en modern livsuppfattning. Revolutionen rensade landet från den värsta förbryttarklassens, adelns, och godsägarnas äganderätt till jorden vilken upphävdes utan varje gottgörelse. Stora jordområden som fanns i händerna på godsägarna, bourgeoisien, tsarfamiljen, kloster och kyrkorna delades upp så att alla bönder skulle få en bit jord att försörja sig på. Detta var de förre detta livegnas kraven vilket revolutionen genomförde. Revolutionen rörde nästan inte rikeböndernas, stor bönderna kulakernas egendom.
Produktiviteten på den sovjetiska landsbygden förbättrades under första hälften av 20-talet. Bolsjevikerna satsade på att återskapa jordbruksproduktionen och, i första hand, återställa produktiviteten till vad den var vid krigets början 1914. Efter allt eländet med inbördeskriget och de utländska arméernas intervention i Sovjetlandet var det ingen lätt uppgift. Det lyckade resultatet hade skett genom att stödja en utveckling med små jordbruk, individuella och kooperativa, det mesta på en kapitalistiskt basis. De rika bönderna, kulakerna, tog också fördel av denna utveckling och växte sig starkare och rikare. Det gjorde de genom att, som alltid, utnyttja andras penningbrist, ruinerade småbönders säljbehov och genom en utökad utsugning av lantarbetarna.
Den totala jordbruksproduktionen 1926 var lika stor i ekonomiskt värde som jordbruksproduktionen förre krigets början. Produktion av sädesslag var på samma nivå som före kriget, potatis cirka 45 %. 1928 hade antalet ko och grisar överstigit mellan 7 och 10 %, 1914:s nivån. Den socialistiska revolutionen hade gett bondemassorna bättre levnads möjligheter. Men i grunden hade det bara varit en nödlösning.
En vidare utveckling under sådana betingelser var inte möjligt. Samhällsutvecklingen håll på att stanna upp, för kulakernas fördel. Det var risk för att de rika bönderna spred sin ekonomiska makt och tog kommando över situationen på landsbygden. Kulakerna hade den faktiska kontrollen över sädesmarknaderna i landet och med den kontrollen över städernas försörjning. Bondemassornas efterblivenhet, analfabetism, extrem fattigdom och religiös vidskeplighet gav faktiskt plats för en sådan utveckling.

Livets realiteter visade att fattiga små bönder hade med sina småjordbruk mycket små chanser att, av egen kraft, kasta av sig fattigdomens ok. Faktumet var att det var kulakerna som hade de få maskiner som fanns i jordbruket, de flesta dragdjur och som också hade pengarna som behövdes att överleva under år av missväxt.
Konsekvensen av detta var att fattiga småbönder blev många gånger tvungna att skuldsätta sig hos en kulak t.ex. när ett dragdjur behövde lånas eller när matbristen var akut. Utgånget av skuldsättningen kunde bli att fattigbonden förlorade sin jord och blev dräng åt en kulak. Fattigböndernas situation utnyttjades grovt av kulakerna. Utsugningen ökade på landsbygden. Kulakerna skydde inga medel för att skaffa större rikedomar. Dess rået och hänsynslöshet i exploateringen av bondemassorna hade aldrig känt några gränser och så fortsatt det. En amerikansk resenär som väl kände kulakerna skriver följande "Av alla mänskliga odjur som jag någonsin har träffat på under mina resor, kan jag inte minas en enda som var så elak och så hatfull som den ryska kulaken."

Av 120 miljoner bönder levde 10 miljoner kulaker i överflöd. Övriga 110 miljoner levde i fattigdom, en del i extrem fattigdom. Kulakernas rikedom kom ur de andra böndernas underbetalda arbetet.

Kulakerna växte sig starka som klass under 1920-talet. Så starka att de faktiskt dominerade säde marknaden och dikterade priserna som den socialistiska regeringen måste betala för att få köpa deras produkter. Kulakerna var de enda som hade möjligheter att producera sort till försäljning. Fattiga små- och mellanbönder producerade mest till eget bruk och de kollektivjordbruk som fanns var fortfarande små.

År 1927 var situationen så att kollektivjordbruken sålde 0,57 miljon ton vete till vetemarknaden och kulakerna 2,13 miljoner ton! Den som kontrollerade vetemarknaden kontrollerade städernas och landets matförsörjning och Sovjetunionens framtid. Förhållandena för jordbruksproduktion måste ändras i grunden, både för att kunna modernisera landet och också för att avskaffa exploateringen och utveckla socialismen.

Det kommunistiska partiet uppmuntrade under hela 1920-talet små- och medelstora bönder att gå ihop i kooperativen. I oktober 1927 fanns 286.000 bondefamiljer i kollektivjordbruken.

Med ny ökad stöd till kollektivjordbruken fanns i juni 1929 redan 1.008.000 bondefamiljer i kollektivjordbruk! Över 3 gånger så många som 1927. Och så fortsatt utvecklingen. Från juni 1929 till oktober 1929 växte antalet bönder i kollektivjordbruk från 4% till 7,5%! 1929 producerade kollektivjordbruken 2,2 miljoner ton vete till försäljningen, mera än kulakerna producerade två år tidigare!

Den 27 december 1929 på agrarmarxisternas konferens slår Stalin fast "Nu har vi som synes den materiella basen för att ersätta kulakernas produktion med kollektivbrukens och sovjetbrukens produktion".

Kulakernas utpressningar, i frågan om prissättning och tillgång på vete, gentemot den sovjetiska staten och dess förmågan att försörja städerna med mat hade fått ett ordentligt knäck.

I april 1929 antogs den första femårsplanen. I den slogs det fast en målsättning på att få 10% av bönderna att arbeta i kollektivjordbruk till år 1932-1933. Då skulle alla förutsättningar finnas för att totalt slå ut kulakernas makt. I matfrågan skulle den sovjetiska staten bli helt oberoende av kulakklassen.

Nu blev utvecklingen inte så som partiet hade stakat ut. Kollektivrörelsen blir allt större och mäktigare. Bondemassorna tar över offensiven. Kollektivjordbruk bildas i allt större takt överallt. I februari 1930 fanns redan 31,7% av bondefamiljerna i kollektivjordbruk! Kollektivrörelsen får en egen dynamik. Particentralen håll på att tappa kontrollen över utvecklingen. Procentsatserna som sätts upp som målsättning för kollektiviseringen blir bara större hur längre bort man kommer från particentralen och den beslutade 10% till år 1932-33. Generationer i livegenskap och slaveri sätter i gång massan av fattigbönders begär efter rättvisa eller hämnden. Under parollen jord åt den som brukar den börjar kulakerna att kastas från sina jord i allt större omfattningen. I Oural och Nedre och Medel Volga är kollektivjordbruk uppe i siffror på mellan 39% och 56% av bönderna i januari 1930!

Den västerländska kapitalistiska pressen anklagar kollektivrörelsen för att vara en produkt påtvingad av en totalitär stat mot befolkningens vilja. Men realiteten är helt annorlunda. 1929-1933 hade den sovjetiska staten inga medel, varken tekniska eller personella för att, på ett planenligt sätt, kunna leda en sådant omfattande klasskamp. Partiets svaghet på landsbygden var ett faktum. I oktober 1928 fanns 198.000 medlemmar och kandidater sprida över den stora sovjetiska landsbygden på 120 miljoner människor. Dessa 198.000 utgjorde enbart 14,5% av partiet i ett land där 82% av befolkningen bodde på landsbygden.
Det var istället de mest förtryckta bland bönderna som, på gott och ont, tog över kollektivjordbruksrörelsen. Det var de som mobiliserade, appellerade till fattigböndernas klasskänslor och organiserade massan i klasskampen mot kulakerna, prästskapen och männen och vannorna från tsartiden. Allt blev inte bra. En iver efter radikala lösningar drog i väg på sina håll och tveksamma bönder kände sig tvungna till att gå in i kollektivjordbruk.
Stalins direktiv från den 15:e partikongressen i december 1927 om att man "inte medelst påtryckning utan genom föredöme och övertygande förenar småbruk och miniatyrjordbruken till stora jordbruk" var på sina håll bortglömd. Partiet kände på sig krav och behov att ta ledning över en situation som hade gått det ur händerna och var på väg att bli något av en anarki. En negativ utveckling av kollektivrörelsen kunde dra med sig förödande konsekvenser för den sovjetiska staten. Partiets centralkommitté tog en del beslut för att organisera en ledning över kollektivrörelsen. Flera hundratusen kommunister och yrkesarbetare från städerna mobiliserades till landsbygden. Den värsta avarten i bildandet av kollektivjordbruk kunde snart klaras av, men kampen mot vänsterradikalism, efterblivenhet och byråkratin är hård. Inte minst för att det var just dessa kommunister och yrkesarbetare som jämt ledarna på platsen var de mest utsatta för kulakernas motoffensiv.

Kulakerna hade inte en tanke på att överge sin makt och förmåner. När fattigbönderna gick ihop i kollektivjordbruk försvann kulakernas största inkomstkälla. Ställda inför faktum att makten för gott rann de ur händerna, satt kulakerna igång ett krig på liv och död mot det socialistiska samhället. Grupper av kulaker utsatte kollektivjordbruken för väpnade attacker, mördade fattigbönder och kommunister, brände ner kollektivjordbrukens sädesfält och dödade dragdjuren.
Målet var att förstöra så mycket så möjlig av produktionen och produktionsmedlen så att man fick det socialistiska samhället på fall genom hungersnöd. Mellan januari och mars 1930 organiserade kulakerna tusentals väpnade demonstrationer med efterföljande jakt på partimedlemmar och andra ledare för kollektivjordbruken och förstörelse av kollektiv egendom. Speciellt var kulakerna intresserade av att sätta stop för kollektivjordbrukens möjligheter att bruka jorden. Man började en massiv slakt av hästar och andra dragdjur, absolut nödvändiga för jordbruken i brist på traktorer. Av de 34 miljoner hästar som fanns i landet 1928, levde enbart 15 miljoner 1932! Av 70,5 miljoner tjurar och kor 1928, fanns det bara 40,7 miljoner 1932. Detta stora sabotage och förstörelse av produktivkrafter fick som konsekvens en svår hungersnöd 1932. Inte så konstig att många kulaker hamnade på arbetslägren.

Kollektivrörelsen var de fattigastes klasskamp. Den var inte felfri men det gick inte att stoppa. Tvångsanslutningen av bönder, genom påtryckningar, och felaktig socialiseringen av kollektivböndernas egendom hade förekommit på många håll och måste upphävas. I mars 1930 hade 59% av alla bönder blivit anslutna till ett kollektivjordbruk. En otrolig siffra om man tänker på att partiets direktiv var 10% till 1932-33. De 59% hade delvis åstadkommits med tvångsanslutning. Tvångsanslutningen var rakt emot partiets linje och kunde riskera hela denna revolutionära process.

Den 2: a mars 1930 kom det ut i pressen en artikel av Stalin under rubriken "Svindel av framgångarna". I den slog Stalin fast att på vissa områden hade man gjort våld på den leninistiska principen om frivillighet i anslutningsfrågan till kooperativen. "Framgångarna i vår kollektivbrukspolitik får bland annat sin förklaring därav att denna politik är baserad på kollektivbruksrörelsens frivillighet och hänsynstagande till de olikartade förhållandena i Sovjetunionens olika distrikt. Man får inte införa kollektivbruk med våld. Det skulle vara dumt och reaktionär. Kollektivbruksrörelsen måste basera sig på aktivt understöd av böndernas huvudmassor. Man får inte mekaniskt överföra formerna för kollektivbruksuppbygget i hög utvecklade distrikt till svagt utvecklade distrikt. Det skulle vara dumt och reaktionärt. En sådant "politik" skulle med ett slag bringa kollektiviseringens idé på fall. Man måste noggrant ta hänsyn till de olikartade förhållandena i Sovjetunionens olika distrikt, då tempot och metoderna för kollektivbruksuppbygget fastställes."

Stalins artikel satt i gång en diskussionsvåg över hela landet. Tvångsanslutna bönder krävde nu öppet, rättvisa av den proletära staten. Bönderna kände sig fria att bestämma och kooperativrörelsen fick en stor tillbakagång. Den 1:a augusti 1930 var anslutningen nere i 21,9%.

I september 1930 startar partiet en propagandakampanj för anslutning till kooperativen. Man försökte övertyga bondemassorna till en bred anslutning genom att visa på fördelarna. Flygblad med produktionsrapporten från kooperativ delades ut samtidig som miljontals bönder blev inbjudna till offentliga möte för diskussion. Staten gick in aktivt för att ge ekonomiska fördelar, maskiner och bättre jord åt kooperativjordbruken. Massrörelsen för anslutningen kom på nytt i gång på allvar, denna gång fri från tvångsmetoder. I januari 1931 hade den börjat att återhämta sig och låg på 25,9%. Ett halvt år senare i juni 1931 var anslutningen uppe i 57,1%. Under de följande år fortsatt kooperativrörelsen att utvecklas och allt flera valde att ansluta sig. I juni 1934 hade anslutningen stigit till 71,4%. I juni 1935 var den uppe i 83,2% och i juni 1936 nådde anslutningen till kooperativen 90,3% av landets alla bönder.

Kampen för kooperativrörelsen var en tid av mycket utvecklad klasskamp på den sovjetiska landsbygden. Men utgången för denna klasskamp berörde alla i den socialistiska staten. Den säkrade socialismen en framtid. På några få år hade man gjort slut på tusenåriga efterblivna seder och introducerat och utvecklat moderna produktionsförhållanden på landsbygden. Kooperativbönderna försörjde arbetarna i städerna med mat och fick av de bra arbetsredskap att utveckla produktionen med. I mitten på 30-talet var processen äntligen i full gång. Och det var inte en dag för tidig. Den andra imperialistiska kriget närmade sig med stormsteg och en stabil och allt mera utvecklad jordbruksproduktion var en av de nödvändiga faktorerna för att rusta upp landet inför den kommande tragedin. På ytterligare några år måste den sovjetiska staten utveckla landet som helhet och skaffa sig tillgångar till att kunna stå upp mot dåtidens största imperialistland, mot dåtidens största militärmakt, Nazityskland.

Litteraturlista
Tack vare den borgerliga demokratin är dessa historiska undersökningar helt okända för en bredare publik.

1 – Un autre regarde sur Stalin (En annan sin på Stalin) Ludo Martens.
2 – The Socialist Offensiv, The Collectivisation of Sovjet Agriculture, 1929-1930, MacMillan Press 1980, av R.W. Davies lärare vid Birmingham University.
3 - The Best Sons of the Fatherland - Workers in the Vanguard of Soviet Collectivisation, Oxford University Press, Oxford, New York, 1987, av Lynne Viola.